Hälsning från Grönland!

Jag har nu landat och hunnit andas ut (och in och ut igen och nu har jag jobbat som en gnu och är helt slut!). Det tog ett par dygn att nå stationen och det har helt enkelt varit så mycket Grönland att ta in att det inte funnits tid för resten av världen! Därför är det ett lååångt inlägg denna gång, med mycket bilder. Läs inte texten om ni har bråttom men titta på bilderna. Det är så vackert här...

Vi lämnade Göteborg och Sverige fredagen den 31 juli, kl 06.35, vilket innebar att vi gick upp OKRISTLIGT tidigt! Det borde finnas en lag som förbjuder väckning innan 07.00. Kanske ska bli politiskt aktiv ändå...
När klockan började närma sig 12 och vi suttit fyra timmar på Köpenhamns flygplats och hunnit bälga i oss lika många koppar kaffe, började jag vara som folk (så mycket jag bara kan i alla fall) och kunde njuta av min första flygresa över Atlanten!



Men efter en topp kommer alltid en dipp och jag slumrade snart sött (eller snarkade, det förtäljer inte min historia). Jag vaknade av att folk lutade sig över mig, då jag hade fönsterplats, för att titta ut på något. Jag såg det ni ser på följande bild och bättre wake-up call kunde man ju inte be om!



Snart var vi framme och klev ut i detta winter wonderland, som man ändå alltid tänkt sig Grönland (ni vet, igloos och esk... förlåt, inuiter). Men det var nästan tropisk hetta vi fick i ansiktet, det var ju lätt 25 grader och bakom ett plank i gassande sol blev det rent olidligt och vi var tvungna att ta en promenad (fast för att vara ärlig blev vi bortkörda, nästan med kvast; puckade svenskar som inte fattar var man får gå och inte).



Den lilla till synes svarta pricken allra längst ner i nedre vänstra hörnet är en myskoxe! Den stod och drack ihop med vad vi trodde var en kompis men helt plötsligt började de slåss! Precis som på TV! De backade för att ta sats, skrapade med hovarna och sen bar det av! Marken skadade, dammet yrde och sedan tog det stop! för där kom den andre i full karriär i samma hastighet från samma avstånd (och den som vill kan ju få räkna ut kraften med vilken de två tågen krockar). Det var otroligt mäktigt får jag säga, även från en kilometers avstånd genom kikare!

Efter detta bar det vidare i propellerplan till Ilulissat där vi skulle spendera en och en halv dag.
Grönländska städer (från min avsevärda erfarenhet; har varit i två, count 'em, två stycken) är som små lego/smarties-städer. Finns hus i alla färger, ju starkare desto bättre. Jag har inte lyckats ta ett kort som gör detta rättvisa men jag ska jobba på det! Väldigt exotiskt får man säga att det är i alla fall. Något man heller inte är van vid är att det runt om, och fläckvis även i hela staden, är hundområden, där slädhundarna håller till. Där ska man inte gå! Hundarna är jättefina, men kan knappt kallas tama.





Ilulissat ligger vid mynningen till en isfjord och området är numer en del av Unescos världsarv. Vi gav oss glada i hågen iväg på en lätt hajk. Typ. Det började så i alla fall. Och det är så vackert...







Efter att ha gått i lagom tempo i hyfsad terräng var det så äntligen dags för en paus, med wienerbröd och en vidunderlig utsikt.



Då hör jag: -Ja, det är ju lika bra att fortsätta, vi har ju tre timmar kvar i alla fall.

Eh?! Jaha, det hade jag ju missförstått. Helt. Men... okej. Det är ju så vackert...





Och vi gick och gick och gick... och gick. Vi gick upp för en backe och ner på andra sidan och sedan upp för en annan och ner. Och det blev brantare och brantare och ni får tänka på att Linda inte har tagit ett steg i onödan på ca 2 år, så flåset är ungefär i klass med en Toblerone. Till slut delades det upp i två grupper och får nog erkänna att det oftast var lilla jag som sinkade vår grupp. Men vi hade små pepp-stunder, med Grönländsk morot, dvs öl. Och den underbart hoppfulla fraserna; "Bara en vik till, sen är vi nog framme" och "Det kommer vara värt det, it will blow your mind!"



Vi kämpade på, men ibland halkade jag efter. En sådan gång tappade jag bort de andra. Jag var lite vilse men tänkte att jag följer väl vattnet, nån gång kommer jag fram. Det är svårt att bli panikslagen när det är så vackert...



Vi kom fram till en vägg. Vi kunde inte gå runt den. Vi ville inte gå över den. Vi hittade en väg igenom. Lättaste vägen, som det verkade...



Och på andra sidan såg det fortfarande bra ut.



Men tji fick vi! När vi skulle vidare och faktiskt! till slut! kunde se fjordmynningen och den första gruppen (som suttit där en timma) så märkte vi att enda sättet att ta oss fram till dem var att klättra rakt upp för en farligt brant vägg. Det var som att bestiga en väldigt brant trappa och rakt ner var iskallt (bokstavligt talat!) vatten som man inte hade överlevt många minuter i. Det var riktigt läskigt ett tag, eftersom jag i alla fall var mäkta trött och skakis i benen, därav avsaknad av bildbevis.
Men till slut var vi där och... det var lätt värt det. It blew our mind!





Det är trafikstockning vi ser. Isbergen kalvar från glaciären allra längst in i fjorden och flyter iväg tills de fastnar mot botten. När nästa sedan kommer bakifrån stoppas det upp och alla knör sig långsamt ut mot havet.
Nu var vi trötta allihop, och det var ju ett par timmars vandring hem igen. Hmm... what to do?



Räddningen kom i skepnad av en fiskare som var snäll nog att mot betalning skjutsa oss hem. Lätt den bäst spenderade hundringen jag någonsin gjort av med!



Vi sparade flera timmar och många kilokalorier (för dem ska man ju inte slösa med!) på detta. Dessutom var det ju så vackert!





När vi kom i hamn var det första vi gjorde naturligtvis att i princip jogga till närmsta restaurang och äta! Och jag åt myskoxe för första gången! En ostburgare. Var supergott. Och en kall till. Perfekt!
Sedan var det hopp och lek, vilket slutade med att alla satt nere vid vattnet och njöt. Av livet. Som är så vackert...



Det blir lite skumt med bilderna, men jag är helt simmig i huvudet nu och orkar inte göra om, göra rätt. Lovar bättring tll nästa gång.

Puss och peace out!